Så vi skulle ringa tillbaka efter semestern, vi har ju tagit våran tredje omgång. Så är ju max 3 kvar som längst, samtidigt kände jag bara ah men vafaan, mitt i semestern och allt. För vet ju att det är väntetid in till att få en IVF behandlig också, tar ju minst 6mån vad jag förstått det som.. Menmen, vi får helt enkelt ha is i magen även om det känns helt omöjligt. 

Det är blandade känslor, glad som ledsen typ.. Att ingenting funkar, vi får dock hjälp och det är ju bra. Men det är en sorg i allt detta också kan jag lova och tusen frågor. 

Det känns sådär att vara 24 och behöva genomgå en IVF, för mig okunnig osv är ifv mest till för äldre som inte har det lika "lätt" att bli gravid. Men nu är jag ju en av dom, även om jag är 18 eller 40.

Jag hade ingen som helst aning om att det va en så stor och komplicerad behandling, IVF alltså.. Jag bara kände när jag läste halva sidan att näeee vad är detta. Blev en aning grötigt i huvudet. Massa nålar, sprutor, utplock, inplock, ännu mer sprutor, frysning och hit och dit. 

Men kosta va det kosta vill, göra ont hur fan de vill. Vi vill ha barn, mer än allt. Milton vill ha ett syskon mer än allt och vi är så glada bara det funkar, någon gång! 

💜🤞🏻