Jag är en värdelös vän, sämst flickvän och mamma. Jag e ful, äcklig och helt dum i huvudet. Jag saknar mycket i mitt liv men fattar ju att jag ingenting förtjänar. Mina tankar går iväg åt helt fel håll och tårarna bara rinner, orden som inte borde vara där har också etsat sig fast. Att jag är självisk. Att det är så synd om alla andra att jag mår som jag gör och att saker med mig och min sjukdom får mig att inte orka mer, det är fel. Men jag kan ju förhelvete inte göra något åt saken. 

Jag vet inte.

Jag vill bara höra att jag är så jävla bra, att jag är värd något, att jag har saker kvar att leva för, att jag är fin och att jag är älskad. 

Ver inte om orden ens hade hjälpt justnu.

En sånhär dag är jag tacksam att vi bor som vi gör, att få va själv en stund.