Jag älskar ju hösten och vintern, allt är så himla mysigt och de finns tusen anledningar till att stanna inne och slippa visa sig ute typ. Haha! Ne men de brukar i regel va en bra period för mig, övergången från vinter till vår är totalkaos. Jag VET sen innan att de är värdelösa månader för mig och min sjukdom, har vart det dem senaste minst 3 åren nu. Jag har haft ett suicid försök varje år vid den tidpunkten. Mer eller mindre..

Vart inlagd varje år.. 

det är bara skit helt enkelt och jag har verkligen ingen som helst aning om vad jag ska göra för att inte falla ner så djupt, jag har ingen större anledning till det heller utan de bara blir, de e som någon jobbig period bara. Inte hittat varför, det medför givetvis en stor ångest inför våren under vintern, är rent ut sagt livrädd för vad som komma skall..

Iom min senaste intox så är jag rädd, jag trodde och visste att jag vart väldigt nära flera gånger men jag har liksom inte något minne kvar från just dom gångerna, jag minns liksom ambulansen och ingenting mer.

Denna senaste gången minns jag så väl, med visserligen stora minnesluckor, dagar av minnesluckor. Men jag minns hur det kändes i min kropp, av alla tabletter. Och det gjorde så jävla ont, kändes som att någon slet sönder hela min kropp, vet att jag låg i sängen, hade världens ångestattack samtidigt som jag på något sätt ville försöka ta mig ur smärtan tabletterna gav mig, men dom blev bara mer och mer påtagliga för varenda minut. Jag trodde jag skulle dö innan ambulansen kom fram.

Allt kändes som en evighet.

Jag är väldigt, sjukt jävla tacksam att Tobias va där. Annars hade det inte slutat väl, för fem öre. Ingen visste ju någonting, jag prata inte med nån på flera dagar där.. 

Dom förlorade ju mig i ambulansen sen minns jag ingenting. Jag vet att hon försökte hålla mig vaken, ja vet att innan jag somnade in så skrek jag på henne att be dendär jävla chauffören att inte köra så jävla fort, jag bokstavligt talat flög runt i dendär jävla sängen.. och hon försökte förklara för en förbannad mig att han måste köra så fort. Och jag ville inte de, för jag trodde vi skulle krocka och dö.

Haha, komiskt nog. 

Jag hade liksom precis haft dö på mig själv näst intill, vilket ja inte fatta då... men sen förlorade dom mig.

Jag vaknade upp på intensiven.

Dom hade liksom satt kateter på mig, visste inte om de, när ja väl vaknade så trodde ja att jag va tvungen att gå och pissa för jag minns ett enormt tryck, de berodde tydligen på att dom hade plockat bort den precis innan.. jag vet att jag hade motgift i båda mina armar som va kopplade till såna där ställningar, när ja vaknade... jag ryckte ut den ena i mitt försök att ta mig till toaletten.

Jag fattade liksom ingenting, mitt huvud va mos och jag kunde inte kontrollera min kropp dom bar mig under båda armarna och allt. Det va så jävla hemskt. Allt gjorde ont, både kroppsligt och psykiskt.

Blev sen tvångsinlagd.. vilket jag såklart förstår idag. Men allt va så främmande, jag va på ett helt annat sjukhus, långt åt helvete ifrån allt och alla och jag kände inte till något. Med en helt ny nivå av inkompetent personal som inte brydde sig ett jävla skit om hur jag mådde eller hur jag tyckte. 

Ja nej, det finns så mycket att berätta om dendär senaste intoxen, men de gör ont att prata om. Just bara för att läkaren trodde jag skulle dö, han sa det till mig. Först DÅ vaknade jag upp och insåg hur jävla nära de va.

Det skrämmer mig också, för varje gång jag får ett sånt extremt breakdown så blir de bara värre och värre, för varje gång. Nästa gång kan vara den sista, och jag vill inte. Det får inte ske! Jag ska inte låta de ske. Jag ska verkligen försöka fatta i detdär mörka, även om jag aldrig lyckats hittills. 

Jag är så glad för dom människorna jag har i mitt liv. Som stöttade mig genom den händelsen, för det va fan de värsta jag genomgått i hela mitt liv. Och jag kan verkligen inte ifrångå dom vidriga orden jag läste, från någon som betytt mer än allt i hela mitt liv. Det tog verkligen priset av smärta vill jag lova. Detta är den på riktigt värsta skräcken under hela mitt liv och då har man mage.. nej, de är någonting jag heller aldrig kommer glömma. Vad har jag ens möjligen kunnat göra en människa som trycker ner en när man är i en botten som är oändligt djup, för ont? Det finns verkligen ingenting som tillåter någon att trycka på i ett sånt sammanhang överhuvud taget. Speciellt inte ifrån någon som jag litade på, som jag trott har förstått, som jag älskat i hela mitt liv. Jag skulle verkligen kunna göra sönder den människan totalt, med alla våra hemlisar. Men jag vägrar det, jag vägrade trots allt jag fick. För jag kan inte, jag har lovat den människan mitt förtroende sen långt tillbaka, jag har aldrig under dessa bråk kunnat vara så vidrigt elak, för jag har vart alldeles för rädd om henne. Jag har givetvis bidragit under dom stunderna, men det är ingenting jag gjort eller sagt som skulle kunna skada henne. Det har jag aldrig velat önska henne, det kommer jag aldrig göra. Någonsin. Men.. Det är en helt ny nivå av svek, slakt av en människa.. jag kan inte förstå! 

Hur mycket jag än försöker.