Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte behöver min medicinering justnu, jag kan typ inte somna om nätterna längre av någon anledning.. Måeendet svajar och jag vill aldrig sitta hemma, men jag har ju heller ingen ork till att göra nåt, ändå gör jag och ah jag vet inte. Men jag vill inte, dels för vad fertilitetsläkaren sa och sen ifall - ifall jag blir gravid, jag tror inte jag kommer bli det. Jag gräver typ ner mig själv i detta, jag vet inte hur jag ska förklara för det är hell. Både jag och Tobias vill ju så gärna, är så involverade och allt, tänk så är jag den som gör att han inte får ett biologiskt barn? Tanken är ju åt helvete smärtsam. Även om han säger att "det gör inget, är det så så är det så jag har Milton och jag vill inte ha någon annan än dig och er" etc. Men det är ju tufft. Jag har försökt acceptera mer och mer att vi kanske inte kommer bli gravida, att vi kanske inte kommer få ett gemensamt barn. Hur man nu accepterar det? Men tanken har liksom landat. Det kommer ju komma upp på tapeten ang ivf, men nu när jag är ännumer påläst om det så tror jag inte vi kommer bli godkända. Det är det enda jag går och tänker på varje jävla dag sen jag sitter med fakta! Det bränner sönder mig inuti. Vi får väl se helt enkelt, men det är så mycket med denna kamp om ett barn, ett syskon osv som tar sönder en, i alla fall mig. Man får offra allt, i mitt fall även min hälsa. Det är inte så Nice och den blir bara sämre med dessa käftsmällar varje månad också så jag vet inte, jag vill ju inget hellre, men jag vill ju också orka vardagen och orka leva. Vilken jävla skit.. Varför händer allt mig?

Hela jag har också det senaste året skulle jag väl säga blivit en helt ny person, jag ser saker ur ett annat perspektiv och i guess att alla växer i sig själva i takt med att man blir äldre. Men jag är så trött på mångt och mycket, man stör sig på saker och ting. Det är lättare än någonsin att skjuta folk ifrån sig, ge dem noll luft och empati när en själv inte är annat än skit eller ett kasst andrahandsval. 

Jag längtar till man blir vuxenvuxen, då det finns vettigt folk att umgås med, med något innanför pannbenet, mysiga grillkvällar och bara tjöt och umgås. Inte några ormar som hör av sig en gång i halvåret när det passar dem, ang alkohol eller bara nåt annat skit. Tills dess känns det bara avslappnade att vara isolerad från idioter, man mår så mycket bättre. Jag lär mig medans jag går, men jag kan med handen på hjärtat säga att jag nog måste jobba på att skita i att vara så jävla snäll emot allt som rör sig, för jag får inte ens ett lillfinger tillbaka. Tacka fan för Tobias som ser och stöttar mig i att ta avstånd vissa gånger. 

En roman mitt i en sömnlös natt, låååååt veckorna gå fort så det är dax för Gotland! 💜