jag är en ensam krigare, har alltid varit. även om folk funnits runt omkring mig så vet jag att dom snart ska försvinna, det är vad jag är van vid. jag har aldrig kunnat lita på någon, fullt ut! jag har heller aldrig kunnat förlita mig på att någon ska stanna, för jag vet ju att jag snart skulle flytta igen. jag har aldrig haft någon vuxen och om man inte kan lita på ens vuxna så kan ingen annan verkligen vara ärlig eller stå kvar, inte sant. jag har ALDRIG räknat med någon, utan bara hoppats. levt på ett ständigt hopp. man blir inte lika sårad då på något sätt, jag har också alltid haft lätt för att kasta folk åt helvete, vänner som pojkvänner, familjemedlemar ja allt och alla om det har gått för långt eller om fel ord som suttit hårdare än väntat har uppstått eller om jag helt enkelt inte klarat av sättet vissa beter sig på. har kunnat i vissa fall (om människorna stått mig "nära") kunnat ta ett förlåt och jag har även gett en ursäkt om det var på mitt bort orden las först, kunnat ge en till chans. men för var gång så tas en bit bort och tilliten rubbas helt, man kan vara "vänner" men jag kommer aldrig låta dig få veta för mig viktiga saker jag håller inne osv, aldrig igen för "jag minns vad du sa och gjorde för tre år sen". en mur och ett stop inom mig som har gjort sig hemma, det är bra men ibland inte. när jag når dendär gränsen att jag förlåtit för många gånger, eller om människan betytt alldeles för mkt och det har vart för mkt kaos så finns det inget kvar. och då menar jag inget, jag känner ingenting när man pratar om människan, varken hat, ilska, glädje, värme - ingenting. utan när man pratar om människan är det som att man nämner vem som helst, "jaja men det var en trevlig stund, hur kunde jag ens känna att det var så betydelsefullt då när det känns så neutralt nu?". mycket jag inte förstår om mig själv ens, det är rätt skumt faktiskt. nu det senaste så har jag gått in i ett sånt läge, det är många jag kastat åt helvete och det känns bra för vad var våran vänskap etc ens egentligen? en vänskap är på så många plan och inte bara en liten del. då var ni ändå bara en utav vem som helst, hej vad fint väder det är idag, såg du att hon gjorde sådär eller, har du hört... men bara håll käften liksom, sitt och tyck synd om er själva och enbart diskutera sån skit, lås er inne och inte gör ett jävla piss och sen sitt och beklaga er över att inget finns att göra, snacka skit om era närmsta vänner och sen gå och umgås med dom, gör det förfan. det är fullkomligt normalt jag lovar.

 

det känns verkligen så bra att ha blivit av med vissa, mindre energislukare vilket var så välbehövligt. och det känns snarare som en lättnad, när man nått dendär gränsen så är allt så nytt och lätt på något vänster. jag saknar faktiskt ingenting i mitt liv just nu, allt är precis så som jag önskar att det ska vara. jag har allting och lite där till som jag alltid velat ha men verkligen inte räknat med att uppnå någonsin helt ärligt. planer i framtiden om mitt mående förblir såhär stabilt som det är nu, men jag kommer inte skynda mig utan det får ta sin tid och det är inte brottom så. även om allt är sjukt tungt ibland så lyckas han få mig efter ett tag att inse att allt faktiskt är bättre än vad jag ser det där och då. mycket är tack vare honom och jag är lite rädd för att rasa totalt om något skulle ta slut, jag lovade mig själv att inte ge mig till någon men det är "försent" jag har gett honom hela handen och inte bara halva, men han förtjänar den och det har han bevisat. jag hoppas att detta kommer bestå, han är så jävla underbar!!!